Sommarvärme och människor som är på väg. Tåg kommer och går, någon springer och någon rör sig med sememesterlätta steg. En känsla av lycka och frihet fyller mig med ljus och jag undrar vad som döljer sig i deras djupaste inre. Jag möts av leenden och sammanbitna icke-leenden. Ett virrvarr av människor, till det yttre olika, till det inre mer lika än vad de i dagens tillstånd verkar ana. Livsöden, livshistorier…mänskligt liv i dynamisk rörelse. Det finns en obeskrivlig känsla i scenariot kombinerat med solens värme och doften av varma järnvägsspår som får mig att känna ett bubblande skratt inombords. Ett skratt som övervinner tuggummit som kletat sig fast under skon och barnet som koliktlikt sjunger med sin låga stämma. Det får mig att undra om inte mänskligheten kan vara en av guds vackraste skapelser. Tänk, vem kunde tro att jag någonsin skulle tänka så?