Längs resans gång så släpper man naturligt taget om både det ena och andra.
Relationer försvinner, intressen ändras, vänner faller bort och man kan inte ens längre umgås med de som inte matchar ens frekvens.
Ensamheten kan i många fall göra sig påmind på ett helt nytt sätt.
Det handlar om en längtan efter likasinnade, de som vibrerar på samma frekvens som en själv, eller i alla fall i närheten.
Att ta på sig en mask och sänka sin frekvens för att ”passa” in i samtalet eller umgänget finns inte ens längre på kartan.
Man drar sig istället undan och myser i sitt eget utrymme, där man funnit sig själv och allt det härliga som kommer därtill.
Men visst kan det kännas ensamt i en värld där det fortfarande finns många icke-uppvaknade OCH ju längre fram du kommer på din väg desto mer ensamt blir det.
MEN det fina i allt detta är att när du verkligen är redo att HELT ge dig hän ditt sanna väsen så arbetar hela universum på din sida.
Kärleksfullt och försiktigt så vägleder de dig framåt genom din fulla läkning tills du tagit dig fram till din absolut högsta potential.
Och den längtan brukar vid det laget vara så mycket starkare än de ensamhetskänslor som man emellanåt tampas med.
Längtan efter att helt få leva ut det allra bästa man har att ge livet, jorden och mänskligheten.
Och visst finns den verkligheten att uppleva, lika sann för dig som för mig.
Med all kärlek//Angel